Det var en helt vanlig torsdag när det hände. Inget dramatiskt, ingen översvämning, inget panikartat samtal till rörmokaren. Bara en lätt doft från badrumsgolvet som inte funnits där tidigare. Svag, nästan omärklig, men tillräcklig för att väcka en liten oro. Den där instinkten som säger att något inte står rätt till, även om allt ser normalt ut.
I flera veckor försökte jag övertyga mig själv om att det var inbillning. Att doften kom från något annat, att jag överreagerade, att det säkert skulle gå över. Men den försvann inte. Tvärtom blev den lite starkare, lite mer påträngande. Till slut ringde jag en rörmokare, mest för att stilla mitt eget samvete.
Han kom, tittade, lyssnade och drog fram en liten kamera på en lång sladd. Det tog inte många minuter innan han kallade in mig till badrummet och pekade på sin medtagna skärm. Där, i gråtoner och oskarpa konturer, syntes insidan av mina avloppsrör. Det var inte vackert. Ytan var sträv, beläggningar hade fastnat här och var, och på ett ställe syntes en liten spricka som precis hade börjat sippra.
Beskedet var inte katastrofalt, men det var tydligt. Rören hade gjort sitt. De var från sjuttiotalet, hade tjänat väl i nästan femtio år, men nu började de ge upp. Frågan var bara vad vi skulle göra åt det.
Alternativen var två när det gällde relining Stockholm. Antingen riva upp hela badrummet, spräcka plattor, bryta upp golv, byta ut allt och sen lägga nytt igen. Ett projekt som skulle ta veckor, kosta en förmögenhet och lämna mig utan dusch under tiden. Eller relining, något jag hört talas om men aldrig riktigt satt mig in i. Tanken att kunna laga rören inifrån, utan att röra en enda kakelplatta, lät nästan för bra för att vara sann.
Jag bad om offerter, ringde referenser, googlade som en galning. Allt pekade åt samma håll. Relining var beprövat, pålitligt och exakt vad jag behövde. Och framför allt skulle badrummet få vara ifred.
Hur gick det då? Jo, ett gäng killar kom en måndagsmorgon med en skåpbil full av utrustning. De spolade rent, torkade, förberedde. Sen försvann de in i badrummet med maskiner och slangar. Jag hörde lite brummande, lite pysande, men inget som störde vardagen nämnvärt. Däremellan kunde jag använda toaletten som vanligt, även om duschen fick vänta några timmar då och då.
På onsdag eftermiddag var de klara. De plockade ihop sina grejer, skrev på några papper, förklarade vad som gjorts och försäkrade att allt skulle vara tätt i minst femtio år. Jag stod där i badrummet och tittade mig omkring. Allt såg exakt likadant ut. Samma kakel, samma klinkers, samma duschhörna. Ingenting hade förändrats. Och ändå var allt annorlunda.
Doften var borta. Den där svaga, oroväckande lukten som funnits där i veckor var som bortblåst. Vattnet i handfatet rann undan snabbare än det gjort på åratal. Duschavloppet svalde utan minsta protest. Det var samma badrum, men det fungerade bättre. Mycket bättre.
De första veckorna efteråt kom jag på mig själv med att gå in i badrummet bara för att känna efter. För att försäkra mig om att allt fortfarande var bra. Det var det. Det fortsatte vara det. Efter några månader slutade jag tänka på det. Badrummet var bara badrummet igen, den trygga plats där morgnarna börjar och kvällarna slutar.
Men ibland, när jag står där i duschen och vattnet virvlar ner i brunnen, tänker jag på det som finns under mig. De där nya, släta rören som ingen någonsin kommer att se. De gör sitt jobb, dag ut och dag in, helt utan uppmärksamhet. Precis som de gamla rören gjorde i nästan femtio år, tills de inte orkade mer.
Och jag är glad att jag lyssnade på den där svaga doften, och att jag konktaktade relining Norrtälje. Att jag inte väntade tills det var för sent. Att badrummet slapp rivas upp. Att det osynliga fick den kärlek det förtjänade, innan det blev synligt på fel sätt.
För det är väl så det är med det mesta i ett hus. Det som fungerar märks inte. Det är först när det slutar fungera som vi inser hur viktigt det var. Tack och lov finns det sätt att hålla det fungerande, utan att behöva riva allt vi älskar.